SOK stiftelsen

Eva Oskarsson Ferner var första flöjtist och stämledare på NorrlandsOperan sedan 1989. När SOK-avtalet blev klart 2015 var det precis den möjlighet hon hade väntat på.

"Musikeryrket var en självklarhet för mig, det var aldrig någon tvekan. Jag kan inte säga att jag valde det, jag blev vald. Inom andra områden hade jag inte alltid den pondusen men när det gällde musiken – då var jag beslutsam.

Jag har alltid sjungit, ville börja i Adolf Fredriks musikklasser, sökte och kom in. Mina föräldrar hade lovat att jag skulle få börja spela ett instrument om jag kom in. Jag spelade blockflöjt och piano – det var ingenting för mig - men min pianolärare sa att jag var musikalisk, även om piano inte passade just mig. När jag var nio år blev det en ledig plats på flöjt. Jag var lite missnöjd, vid den tidpunkten ville jag hellre spela trumpet eller harpa.

Ville stå på egna ben

Efter åren på AF och gymnasiet på Södra Latin ville jag stå på egna ben, flyttade till Musiklinjen på Framnäs folkhögskola i Piteå i två år. Där mötte jag ett amerikanskt lärarpar som hjälpte mig med kontakter i USA och som ledde till ett fantastiskt lärorikt år på University of Northern Colorado. Hemma i Stockholm blev det först musiklärarlinjen och sedan musikerlinjen på flöjt vid Kungl Musikhögskolan. Sedan följde flera år som frilansande musiker av härligt flängande mellan alla möjliga uppdrag - telefonsvararen var min arbetsförmedlare. En dag kunde börja med repetitioner i en utkyld källarlokal och avslutas med en konsert på slottet.

Mellan spisen och notstället

Ett långvikariat på NorrlandsOperan i Umeå ledde sedan till en fast tjänst efter provspelning och ett års provtjänstgöring. Där blev jag kvar i ett musikaliskt väldigt omväxlande arbete eftersom orkestern fungerar som operaorkester, symfoniorkester och i kammarmusikensembler med turnéer i Sverige och ibland utomlands.

Det var ett yrkesarbete men lika mycket en livsstil eftersom jag aldrig kunde koppla bort mitt spelande när jag var ledig - alltid något som skulle förberedas, krångliga notbilder som skulle uttydas och tekniskt svåra ställen övas in. Man kunde aldrig vara nog förberedd i jobbet. Under småbarnsåren gick jag bokstavligen mellan spisen och notstället. Det var verkligen en berg-och-dalbana, en syrlig kommentar från en dirigent eller kollega kunde sänka mig totalt medan en känslostormande opera fick mig att flyga. Dom tvära kasten kunde vara väldigt omtumlande men så var mitt musikerliv. Trots det, ju mer tiden gick så började jag fundera på hur det skulle bli i framtiden, då när det högpresterande inte skulle klaras av längre. Det är jämförbart med att idrotta på elitnivå - under hela yrkeslivet.

Ett skoningslöst yrke

Det började med att jag såg åldrande kollegor, hur de for illa av att inte kunna spela på samma nivå längre. Folk tittade - de gömde sig. Yrket är skoningslöst. Jag har sett kollegor gå ut bakvägen med svansen mellan benen. Då beslutade jag mig: detta ska jag aldrig behöva utsättas för.

Tiden för egen övning räckte en dag inte till - jag blev stressad och då spelade jag sämre. Jag fick problem med ljudöverkänslighet och det blev sämre av stressen. Det är inte kul att spela när du inte får tillbaka det du ger.

Någonstans där bestämde jag mig. Vid det sista mötet före semestern, för två och ett halvt år sedan, berättade vår vd om den nybildade SOK-stiftelsen. Hela den sommaren funderade jag - det kom så lämpligt, precis i den fas jag var.

Det första jag gjorde efter semestern var att via Komvux börja läsa in gymnasiets Naturkunskap. Jag hade en plan och ville utbilda mig.

Att göra skillnad

När min mamma hade gått bort började jag arbeta som volontär på ett hospis i Umeå. På hospiset där hon vårdades upptäckte jag behovet. Ingen ska behöva dö ensam. Ett villkor för livet är att det tar slut. Det är tungt om ingen tar hand om den döende. Det jag lärde mig där är att man lever fullt ut ända till den stunden då man faktiskt dör.

Det är så fantastiskt att vara så behövd, att kunna göra sådan skillnad. Jag vill ge den döende hopp och mening. Hålla en hand. Det finns många händer som söker en hand att hålla i.

Som att dyka i mörker

Men att bestämma sig för att byta yrke var som att dyka i mörker. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Jag hade en riktigt jobbig transition. Vad är det som gör att jag kan klara det här? Men – jag ivrar för den palliativa vården. Jag vill göra skillnad. Jag har åldern, erfarenheten och ett bra psyke, tror jag. Jag har så mycket jag vill ge.

Efter att ha haft ett yrke i så många år där du hela tiden utvecklar dig själv, satsar på dig själv, fokuserar på dig själv så var jag ganska less på mig själv.

Verksamheten i SOKstiftelsen var inte heller igång, informationen var inte klar, det fanns mycket ovisshet. För musiker gäller att det ska finnas konstnärliga skäl för att få söka, vad betyder det? Ett tag hörde jag inte till någonstans. Jag kände mig rätt knäckt, ovissheten var jobbig.

Svårast: att säga upp mig

Det går inte att göra det här och tveka, det måste göras fullt ut och omställningsvillkoren ställde  ett tufft ultimatum - jag måste säga upp min fasta tjänst i symfoniorkestern.

Det svåraste var att posta avskedsansökan. Jag har varit otroligt priviligierad som haft jobbet som förstaflöjtist, stämledare. Jag skulle lägga brevet med uppsägningen på postlådan - det var otroligt svårt. Jag bad till och med min man att hjälpa mig, men till slut gjorde jag det själv.

Fullmatad verktygslåda

Jag ville först utbilda mig till sjuksköterska men jag hoppade av, utbildningen blev för tuff. Nu läser jag istället en grundutbildning till undersköterska på ett och ett halvt år. Det går jättebra. Sedan vill jag läsa specialiseringen palliativ vård.

Jag vet exakt vad jag vill göra för att få en så fullmatad verktygslåda som möjligt när jag är klar, det är min dröm och mitt mål. Det här kommer att bli mycket bättre, som undersköterska får jag jobba närmare människan och det är det jag vill.

Det är fascinerande att sätta sig i skolbänken igen. I början kände jag ett enormt motstånd när jag fällde upp mina nya naturkunskapsböcker. Tröskeln var enormt hög. Men när jag väl tagit mig upp på tröskelplatån kände jag att det gick bra och jag fick bekräftelse i första betyget - jag hade förmågan. Nu läser jag medicin och lär mig latinska begrepp. Det är otroligt mycket kunskap som ska in, men vi människor har så mycket potential. Du håller dig vital av att studera och vi ska inte vara rädda för utmaningar.

Tacksam

Det är fantastiskt att få chansen att göra en ny karriär, jag är så tacksam. Jag minns första mötet med min rådgivare på SOKstiftelsen, Annica Wreile – jag var superglad. Vi möttes i Umeå och jag hade börjat förbereda mig. Jag läste naturkunskap på komvux och gjorde högskoleprovet, helt inställd på att karriärväxla.

Annica sa att min ansökan och handlingsplan var godkänd -  Vi tror på dig  - och jag kände mig så uppskattad och det gav mig sån energi. Jag vill så gärna gå i mål och göra er på SOKstiftelsen stolta över mig… Med din rådgivare är du inte ensam, jag vet att jag alltid kan ringa Annica. Vi är ju också flera som gör det här nu med hjälp av SOKstiftelsen. Vi har någon att hålla i handen.

Nu hoppas jag att fler vågar tänka den här tanken fullt ut, kan jag så kan du och jag är ett bevis för att det går. Det här är en fantastisk möjlighet och om någon musiker där ute vill ställa frågor till mig är jag gärna ett bollplank.

Saknar inte musiken

Idag spelar jag ingenting. Jag saknar det inte ett dugg, är glad att slippa öva. Jag var färdig med det och har gjort mitt. Att vara musiker var så uttömmande för mig. På slutet var engagemanget större än vad jag hade på kontot. Jag tror att om jag bara gått till jobbet rätt upp och ner hade jag hållit längre. Idag har jag stängt flöjtlådan. Nu vill jag gå på teater, opera, konstutställningar – jag vill njuta av annan konst."

 

bild

- Jag hoppas att fler vågar tänka den här tanken fullt ut, kan jag så kan du och jag är ett bevis för att det går. Det här är en fantastisk möjlighet och om någon musiker där ute vill ställa frågor till mig är jag gärna ett bollplank.