Det var inte svårt att lämna dansen, jag hade gjort mitt, jag var klar och det var dags att gå vidare. Det säger Vahe Martirosyan, klassiskt skolad dansare med en karriär på flera av världens stora operahus. Med stöd från SOKstiftelsen kunde han karriärväxla och bli personlig tränare.
Vahe Martirosyan är inte sentimental. Lika mycket som han älskade dansen, nästan lika skönt verkar han tycka att det är att ha lämnat den som yrke.
– Dans gör ont, dans ger dåligt betalt och man jobbar jämt. Men så länge du har kvar passionen för dans så är det värt allt slitet, då är det underbart. Jag kom till en punkt när jag kände att jag var klar, men den kom ganska plötsligt. Det som skulle komma efter dansen var ingenting jag reflekterade över under min karriär, då låg allt fokus på dansen.
Han är ursprungligen från Armenien, där hans föräldrar tog honom till en balettskola när han var 13 år. Själv var han till en början inte särskilt intresserad, men med tiden visade sig en stor talang för dans och passionen väcktes. 16 år gammal kom han till Zürich Opera House och lade grunden till sin karriär, fortsatte till Kungliga Operan i Stockholm, ett år i Australien och de sista åren dansade han för Berlin State Ballet.
Dansare pensioneras tidigt, kroppen tar stryk och det är tufft att hålla sig på topp, men i vilken ålder man pensioneras är högst individuellt, säger Vahe Martirosyan.
– Det beror på ditt kontrakt och på din kropp. Klarar du inte att prestera på topp så finns inga jobb för dig längre, det är bara så.
I Sverige finns det unika avtal som gör att personer med konstnärliga scenkonstyrken får såväl ekonomiskt stöd som rådgivning till karriärväxling via SOKstiftelsen. Under sin karriär dansade Vahe Martirosyan drygt fem år på Kungliga Operan i Stockholm och fick information om möjligheterna som SOKstiftelsen kan erbjuda.
– Jag visste att jag inte skulle vilja stanna inom dansen som lärare eller koreograf. Många dansare stannar kvar i dansvärlden för att de kanske är rädda att lämna det välkända, men det blir sällan bra.
När han kände att det var dags att lägga balettskorna på hyllan tog han kontakt med SOKstiftelsen och beviljades ekonomiskt stöd för att studera till personlig tränare. Nu har han byggt upp sin egen studio i Zürich och är med och driver ett företag som anordnar balettgalor.
– Jag är så glad att jag fick möjligheten att studera. Träning är också en passion och att bygga upp något eget är roligt och tillfredsställande liksom att få jobba med många olika människor, säger Vahe Martirosyan som startat om på nytt som 40-åring.